Historia
På 500-talet fanns en Indisk munk vid namn Bodidharma (på japanska Daruma),
han anses ha varit den som tog över en variant av buddism, zen-buddism, till Kina.
Enligt legenden behärskade Daruma ett obeväpnat självförsvarssystem, i vilket den
angripne utnyttjade angriparens anfallskraft och vände den mot honom. Från Daruma
fördes på 1100-talet zen-buddismen till Japan, kanske började hans tankar påverka
kampkonsterna redan då, i varje fall kom japanskt tänkande efter hand att präglas av han läror.
I 1400-talets Japan började man för första gången undervisa i något som man kan beteckna som en
föregångare till senare tiders Ju-Jutsusystem. Under 1600-talet stängdes Japans gränser och var
stängda tills shogunatet föll 1867, under de årtiondena som följde blev japanerna mer intresserade
av västerlandet än av sina egna krigiska traditioner. Ju-Jutsukunskaperna var på väg att försvinna,
och de flesta av de en gång mer än 700 Ju-Jutsusystem är borta.
1860 föddes en man vid namn Sokaku Takeda, som vid 20-års ålder började resa runt till Japans
kvarvarande mästare för att lära sig Ju-Jutsu och andra kamptekniker. Inom hans egen släkt
hade en uråldrig och ursprungligen hemlighållen Ju-Jutsu, aikiju-jutsu, bevarats och även den
började han studera. Sin egen kampteknik kallade han Daito ryu Ju-Jutsu. En av Takedas mest
berömda elever var Morihei Ueshiba, som under en lång tid tränade Daito ryus Aiki-Ju-Jutsu,
Jigoro Kano
en skola som fortfarande existerar.
År 1882 kunde en man vid namn Jigoro Kano i Tokyo presentera sin egen Ju-Jutsustil, som han
döpte till Kodokan judo. Judon var född, den och annan budo kommer från ön Okinawa.
I Sydafrika fick den svenske sjukgymnasten, boxaren och idrottsmannen Viking Cronholm lära
sig Ju-Jutsu av en engelsk officer. Han återvände till Sverige 1907 och introducerade
genast Ju-Jutsu. Den första offentliga uppvisningen genomfördes 1908. Cronholm fortsatte sina
studier för flera japanska mästare, sannolikt hos de som startat Ju-Jutsu-institut i London.
Det måste understrykas att Cronholms Ju-Jutsu aldrig utvecklades till något idrottsligt system,
eller tränades systematiskt eller i större skala i några idrottsorganisationer.
Han blev Sveriges förste Ju-Jutsumästare.
1922 visades karate upp för första gången officiellt av Funakoshi Gichin ( grundare av shotokan),
men inte förrän 1929 kom namnet karate att bli ett officiellt begrepp.
1939 deltog en man vid namn Kurt Durewall i en "Jiujitsu-kurs" och efter det började han delta vid många olika kurser.
1942 skapade Ueshiba en egen stil ur Aiki-Ju-Jutsu som senare kom att utvecklas till Aikido.
1956 började Durewall träna judo, sedan judoklubben Hie Gou bildats i Göteborg.
1959 besökte han flera Ju-Jutsuklubbar och studerade under sex veckor dagligen för den kände japanske
mästaren Kiyose Nakae. Den slutliga graderingen innefattade 1200 olika försvar mot 70 olika angrepp.
Av Nakae tilldelades Durewall det första svarta bältet någon svensk fått i Ju-Jutsu.
På 50-talet började utvecklingen av ett förbund (Judoförbundet) som senare kom att leda till Svenska Budoförbundet.
1962 ändrades Judoförbundets stadgar så att förbundet också skulle verka för "närbesläktade sporter
såsom Aikido och Karate utbredning och framåtskridande i Sverige". När den 24-årige holländaren
Gerhard Gosen kom till Stockholm, var det följaktligen en av de enskilda händelser som fått störst
betydelse för framväxten av den moderna, idrottsliga budon i Sverige. Gosen hade när han kom hit 1 dan i judo,
men instruerade också i Ju-Jutsu. Han öppnade och drev Stockholms Judo och Jiujitsu Skola.
Bland eleverna från år 1963 fanns en 18 åring som hette Hans Greger och han skulle bli en av den svenska
Ju-Jutsuns främsta gestalt.
År 1966 skaffade sig Hans Greger en egen lokal i Alvik i Stockholmsförorten Bromma och bildade
klubben Buodokwai, där han mer systematiskt började träna Ju-Jutsu.
1967 kom boken "Självförsvar" ut, den var den första instruktionsboken i modern svensk Ju-Jutsu.
1968 ändrade judoförbundet sin organisation så att egna sektioner bildades för de olika sporterna
och förbundet bytte namn till Svenska Budoförbundet. "Jiujitsu" fick en egen sektion , och därmed
erkänts som egen gren inom budo. Ordförande inom sektionen var Stig Bergman, men det var Kurt Durewall
som var sektionens chefsinstruktör. Man beslöt att införa graderingar från 1 till 5 dan Ju-Jutsu.
Bland eleverna till Kurt Durewall fanns det sedan några år judokas som Hans Greger och kamrater till honom,
som var intresserade av att vidga sina kunskaper i Ju-Jutsu.
Hösten 1969 inträffade en brytning i förbundet. Durewall lämnade sitt uppdrag som chefsinstruktör i
Budoförbundets jiujitsu-sektion. Hans instruktörskollega Stig Bergman fortsatte som ordförande med
Hans Greger som sekreterare. Bland orsakerna till brytningen finns inte minst stilmässiga åsiktsskillnader.
Bland annat märks det i olika uppfattningar om behovet av distanstekniker i självförsvar, d v s vilken roll
slag och sparkar ska spela i Ju-Jutsu. En annan väsentlig skillnad är att Ju-Jutsu inom Budoförbundet - vid
sidan av dels självförsvarslinjen, dels motionslinjen - utvecklat en tävlingslinje som var, och är, Durewall främmande.
1971 bildade Durewall sin egen organisation, Svenska Jiujitsuförbundet och med den startade han Jiujitsun.
Sedan Durewall gått sin egen väg började arbetet med att bygga upp det moderna Ju-Jutsusystemet inom
Svenska Budoförbundet. Grunden för en fortsatt utveckling var lagd, även om Ju-Jutsusystemet var ofullständigt.
I slutet av 1971 fick därför Stig Bergman och Hans Greger i uppdrag att göra justeringar i systemet och under
de kommande åren utarbetades systemet även för de högre graderna. En av de viktiga utvecklingslinjerna inom
Svenska Budoförbundet från och med 1970 är att svensk Ju-Jutsu till skillnad mot perioden före kommer i
kontakt med utländska instruktörer. Den förste utländske tränaren blev fransmannen Raymond Cocatre, 5 dan Ju-Jutsu.
1972 graderades Hans Greger till 2 dan, Ingemar Sköld och Björn Hornwall 1 dan, i Cocatres stil, en gradering
som också fick giltighet inom Budoförbundet. Alla blev efter hand riksinstruktörer och har lagt ner ett
historiskt avgörande arbete på att bygga upp svensk Ju-Jutsu. Björn Hornwall avled dock 1986.
1974 hade man nu utarbetat ett system som sträckte sig till brunt bälte. Ju-Jutsusektionen hade nämligen
slutgiltigt gått över till samma graderingssystem som i karate och judo, d v s med kyu-klasser med olika
bältesfärger och dangrader. Man hade också infört stavningen Ju-Jutsu, bland annat därför att den
överensstämmer med den japanska ljudskriften, men också för att markera de gjorda förändringarna av det
tidigare systemet. En tävlingsform i Ju-Jutsu, som renodlade den idrottsliga aspekten, infördes med det
Europamästerskap som genomfördes 1979 ( med Hans Greger som guldmedaljör).